Books to love in sickness and in rain.

Jag har äntligen fått läsa Jellicoe Road efter att X publishing varit så flotta och handlevererat ett läsex till mig i bokhandeln. Mycket trevligt att få höra vad bokens redaktör Karin tyckte. Men hon höjde mina förväntningar ytterligare ett snäpp. Vilket gjorde mig minst sagt orolig för hur det skulle gå, massiv besvikelse kändes oundviklig. Och ärligt talat var de första 20 sidorna...sega. Och förvirrande. Jag läste till och med om, hade jag hoppat över några sidor i början? Men i takt med att allt blev tydligare så föll jag för den mer och mer. Knappt 35 sidor in var jag redan ledsen över att den skulle vara slut bara några få hundra sidor bort. Melina Marchetta vet vad hon gör! Och det gjorde uppenbarligen hennes svenska översättare och redaktör också!

                                                         Melina Marchetta

Taylor Markham, vår hjältinna, är inte bara tonåring med alla de känslostormar som pågår, hon har även ett mysterium i sitt förflutna. Lämnad utanför 7-eleven som 11 åring och nu boende på en internatskola. Ett krig pågår mellan de boende på internatet, barnen i staden och ett gäng kadetter som varje år kommer till staden för att campa och utbilda sig. Taylor är ledare för internatet.
Men när Hanna, en vuxen som bor i utkanten av skolområdet och som är Taylors närmaste vän, plöstligt försvinner så ställer det till det ordentligt i huvudet på Taylor.

Som om det inte var nog så rullar det i kortare stycken upp en historia som utspelar sig på samma plats men med ett annat gäng människor som vi snart inser på något vis har med Taylor att göra.
Jag vill inte förstöra handlingen genom att säga mer men när polletten väl trillade ner hos mig så kunde jag inte förstå hur jag kunde vara så förvirrad i början av boken. Det blev så uppenbart alltsammans!
Bedövande vackert språk, mycket hjärta, en hel del smärta och jag ville läsa om boken i samma stund som jag läste det sista ordet.

Nu till ett erkännande. Jag jobbar som ni kanske vet vid det här laget i en bokhandel (ok tre men ni fattar), jag var den som plockade upp Jellicoe Road på hyllan. Utan att ens kasta en blick på prislappen satte jag rask upp den på skönlitteraturhyllan, bråkade med en bok om Kennedyklanen för att kunna fronta den, satte dit en nyhetsskylt och var allmänt nöjd med mig själv. Ungefär en vecka senare när jag fått mitt läsex, läst ut den i ett nafs, sålt den till alla kunder som velat lyssna och inser att jag måste beställa om den. Då går det upp för mig. Den är kategoriserad som ungdomsbok! Det här borde inte chocka mig för jag visste det sen tidigare. Men ändå står jag där med öppen mun och svär för mig själv. Det är lite knepigare att sälja in en ungdomsbok till vuxna än tvärtemot. Och omslaget kändes ju så...vuxet.

Jag älskar det verkligen, men det engelska originalet tycker jag signalerade mer ungdomsbok. Det är inte nödvändigtvis bra om man nu som Jellicoe Road råkar vara en crossover bok. Och den har blivit ihjälälskad i alla recensioner jag läst:SvD och DN.

Hursomhelst. Läs. Nu.

Cheerio tills nästa recension då jag tänker skriva om Nattens cirkus av Erin Morgenstern eller möjligtvis Mississippi av Hillary Jordan.

En blogg är en blogg är en blogg?

Ja så gick jag och gjorde det igen. Glömde bort mina då så innerligt menade ord om bättre uppdateringsfrekvens och levde livet som att den här bloggen inte fanns. Mycket sorgligt och allt det där. Men nu ska det bli andra bullar...igen.

En snabb recap på vad jag lovade skriva om för några månader sedan. Berätta om seminariet på Svenska akademien: Det var jag och 30 bibliotekarier som lyssnade på Ann Steiner som forskar och undervisar i förlags- och bokmarknadskunskap samt i litteraturvetenskap med särskild inriktning mot litteratursociologi på Lunds Universitet.

 Hon pratade om vem som har mest rätt att sätta en genrebeteckning på en bok. Är det Litteraturvetaren, marknaden (bokhandeln och förlagen) eller läsaren? Intressant nog insåg jag att min åsikt skulle kunna höra hemma i varje kategori. Som litteraturvetare, bokhandelsmedarbetare, frilansande redaktör, bokbloggare och förstås läsare. För mig är en genrebeteckning till för att hjälpa läsaren hitta sin bok. Och den hjälpen måste komma från de som ger ut boken och säljer den och sen får litteraturvetaren tycka vad sjutton den vill om det. Som vi oftast gör!


Ytterligare en iakttagelse jag gjorde innanför portarna till denna litteraturens högborg var att det inte var rökförbud! Små upphöjda askkoppar stod utplacerade på varje våningsplan. Jag åt min medhavda frukost utanför den ständige sekreterarens dörr och en stor ful, illaluktande, askkopp. Hade god lust att knacka på hos Peter Englund och fråga vad som pågår. Det måste vara ett av dom sista ställena i Stockholm där rökning inomhus är tillåtet. Inte ok.


Men Ann Steiner och seminariet var mer än ok, den typen av seminarier vore det roligt om Förlagsklubben kunde anordna. Så förlagsfolket får klia sig i skägget (bildligt talat) en liten stund.

                                          Bild lånad från skaggbloggen.se, fina grejer

Sen skulle jag visst prata om Pia Printz förträfflighet, som ju är uppenbar på många plan. Förbaskat trevlig och imponerande kvinna och förlag. Alltså Printz publishing. Efternamnsmässigt så är hon född till det här jobbet, och ja jag är väldigt avundsjuk. När jag väl har klått henne i Penguin Great Bookchase så räknar jag iskallt med att hon ger mig massa roliga jobb (Ingen press Pia!).

Jag tror förlagsklubben behöver ett alldeles eget inlägg, men imorse så fick jag veta att den nya hemsidan är upp and running! Grymt snygg blev den, speciellt kvinnan längst till höger på bilden som ÄR längst till höger i högra hörnet. Höger i högra hörnet...höhöhöh. Nevermind.


Toodels sålänge!