I förrgår var jag och såg en alldeles lysande pjäs på Dramatens Lejonkulan. Det var en monolog av och med Hamadi Khemiri. Den var vältänkt, rolig och smart. Bara det faktum att han i pjäsen pratade en hel del Japanska och Portugisiska imponerade i alla fall på mig. Men tro nu inte att det var en riktig monolog, för det var en handfull karaktärer som gjorde sina röster hörda. Och dom gjorde det via den minsta energipunkten man kan någonsin tänka sig, en punkt med namnet C. Vilket också är namnet på pjäsen. En smula (mer än en smula om jag ska vara ärlig) samhällskritik, en avskalad scen som användes finurligt och en skådespelare som har full kontroll på sin kropp och röst och den berättelse/verklighet han vill visa oss i publiken. Gå och se! Jag menar det....NU!
Och om ni nu vill bli oändligt trötta på en familjs begåvningar så kan ni ju alltid läsa något av Jonas Hassen Khemiri, Hamadis storebror. Han är inte bara en språkakrobat utan också en gudabegåvad pjäsförfattare. Precis som sin bror. Fina att se på är dom också. Så tröttsamt. Eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar